Sockarna är fel

I mitt första inlägg skrev jag att jag inte vill känna mig som en bluff.

Om någon frågar hur NPF påverkar vår vardag vill jag spontant säga:
Inte alls.

Men det är ju inte sant.

När man har flera barn med stora känslor, och man själv hela tiden ligger på gränsen, krävs det inte mycket för att någon ska explodera.

När det ibland känns som semester att gå till jobbet en lördag.
När kläderna är fel.
När de ligger i tvättkorgen men ändå inte blir rena i tid.
När projekt som “städa ditt rum” måste brytas ner i flera steg.
När barnet MÅSTE gå till skolan 40 minuter innan, trots att det bara tar 5 minuter.
När skärmtid inte är lathet utan återhämtning.
När något inte blir perfekt första gången och barnet vägrar försöka igen.
När saker går sönder för att det går för fort.
När de försöker hjälpa men det blir fel ändå.
När de är så rädda för att göra dig besviken att de frågar tio gånger om det verkligen är okej att gå hem till en kompis.
När larmet på mobilen ringer för att det hamnat på ett annat våningsplan… om och om igen.
När medicinerna inte fungerar.

Och sockarna.
Sockarna är fel.
DET. ÄR. FEL. SOCKAR.

Många kanske tänker: “Ja men alla har väl favoritsockar” eller “Betyder det här att jag också har ADHD?”
Men här är det annorlunda.
Klarar du att städa ett rum utan bildstöd eller en vuxen som guidar dig?
Klarar du att byta sockar utan att få panik och gråta i 15 minuter?

Om inte — då är problemen inte lika för dig som för oss.

Så jag ska gå och tvätta sockarna nu, så att det blir rätt sockar i socklådan.
Hoppas bara jag kommer ihåg att lägga dem i torktumlaren sen 😅

Välkommen till npfhuset

Hur många måste ha NPF i ett hus för att man ska få döpa bloggen till npfhuset?

Hos oss är vi i alla fall 2 av 6. Än så länge.
Mamma och äldsta dottern. Minsta lillebror kommer förmodligen utredas så fort han blir tillräckligt gammal, och de andra två barnen har inga diagnoser på papper – men det betyder inte att det saknas utmaningar.

Vi har dessutom flera familjemedlemmar på båda sidor med NPF-diagnoser. Vissa utredda, andra inte. Det här är liksom vår verklighet.

Vi som bor här är:
Pappa 38 år
Mamma 37 år
Äldsta dotter 12 år
Yngsta dotter 11 år
Äldsta son 9 år
Yngsta son 4 år
… och en hund på 4 år.

Jag och äldsta dottern har båda ADHD av kombinerad form – alltså både uppmärksamhetssvårigheter och hyperaktivitet/impulsivitet.

När hon fick sin diagnos sa många:
“Vad tur att hon har dig, du vet ju hur det är.”

Och ja – till viss del stämmer det. Men det som ingen annan såg var att våra symptom ofta ser helt olika ut. Det som är svårt för henne har ibland aldrig varit svårt för mig, och tvärtom.

Så även om jag kunnat förstå vissa saker direkt, har andra varit en lika stor inlärningskurva för mig som för hennes pappa.

Vi bor i ett litet hus på ungefär 90 kvm som vi har renoverat i nio år.
Eller… egentligen borde jag säga att min pappa har renoverat och vi har hjälpt till. Han har nog gjort 85% av jobbet.

När vi flyttade in fanns det två sovrum, ett kök där vi inte fick plats runt bordet och en klassisk 30-talskällare.

Idag har vi fem sovrum, nytt kök/matrum och en renoverad källare med tv-rum, kontor, förvaring och ett framtida badrum.

Det enda vi saknar är ett riktigt vardagsrum – men matrummet kämpar på som kombirum.

Här tar renovering tid. Vi (pappa) gör nästan allt själva. Ett rum åt gången.

Den här bloggen är mitt försök att skriva om vår vardag.
Dela det som fungerar. Det som inte gör det.
Tips, strategier och igenkänning.

Och försöka att inte känna mig som en bluff längs vägen 😂

Välkommen till npfhuset.