Hur det brukade vara
När jag var föräldraledig med vår yngsta son så hade vi fått till jättebra morgonrutiner med våra två äldsta tjejer som då var 8 och 7 år och hade börjat skolan, men vår äldsta son som var 5 år och gick sista året på förskolan hade det jättekämpigt. Och det hade jag också.
Förra gången jag hade varit föräldraledig, 5 år tidigare så fick jag utökad tid på förskolan för flickorna så de gick 30 timmar istället för 15. Vi hade en privat förskola och vid den tiden så fick de bestämma helt själva hur mycket tid man skulle få som föräldraledig och då de visste om min diagnos så var det självklart för dem att jag skulle få ha flickorna där den tiden jag behövde. Det gjorde sånt underverk för hur jag mådde och vad jag orkade med.
När det var dags nästa gång såg det dock annorlunda ut, kommunen hade varit på dem med att de inte kunde vara så frikostiga med timmarna utan om det fanns en orsak till varför man ville ha utökad tid så fick man göra en förfrågan och utredning om det precis som alla föräldrar som hade barn i kommunala förskolan var tvungna att göra.
Det gjorde inte jag för dels så orkade jag inte och sen vare det en liten(stor) del av mig som plötsligt hade svårt att erkänna att jag behövde be om hjälp. Alla andra mammor verkade ju klara sig på 15 timmar så jag kunde ju inte vara sämre. Jag hade ju ändå hunnit fylla 31 och då borde jag ju ha lyckats få ihop livet så pass att jag kunde klara av ett 15 timmars schema på förskolan.
Och det hade jag kanske, om han hade velat gå dit.
Jag minns så tydligt en morgon den vintern när jag hade lyckats få i oss frukost, fått på alla overaller och mössor och vantar, fått ner bebisen i vagnen och när vi skulle gå ut så fick jag bära storebror i overallen för han bara skrek och skulle absolut inte gå till förskolan. När vi kommer fram till vägen och jag ställde ner honom så la han sig i en snödriva och fortsatte skrika, och där låg han i en timma innan jag gav upp och gick in med oss igen.
Äldste sonens största problematik är de extremt stora känslorna han får där han låser sig och inte går att kommunicera med mer än vad han har bestämt sig för att han behöver höra. Där och då när jag var omedicinerad pgr av att jag ammade, hade en bebis på några månader och var tvungen att försöka få till
Förskolan blev mer jobb än avlastning det året och det var mycket lättare att bara acceptera att han fick vara hemma så mycket som gick. Nackdelen var att det var det året som de skulle få träffa och lära känna de andra barnen de skulle börja i förskoleklass med, men det var inte värt striderna som blev av att försöka tvinga honom.
För mig blev det också tydligt att jag faktiskt klarade av mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle orka med att ha dem båda hemma, men jag gjorde det. Jag kanske inte lyckades hålla ett 15 timmars schema på förskolan, men det var inte heller det min son behövde, han behövde få vara hemma och jag klarade av att ge honom det och den insikten var enorm.
Jag vet inte om du någonsin haft ett barn som har legat och skrikit en timma i en snödriva, men har du det så vet du nu att du inte är ensam.
