Vår morgonrutin steg för steg

När jag var gravid med vår yngsta son så var jag livrädd för hur mornarna skulle bli. Våra barn har aldrig haft morgonfritids, så de skulle väckas, göra sig iordning, få i sig frukost och gå iväg till skolan. vi bor på ca 5 minuters promenadavstånd från skolan och det är en hyffsat säker väg så flickorna, som var de som gick i skolan då, hade redan gått själva i något år. Jag visste av erfarenhet vad bebisnätter gjorde med min energi(bortsett från adhd så är ju bebistiden många gånger brutal för de flesta föräldrar när det gäller energi och sömn) och jag var rädd att jag skulle ha svårt att komma upp ur sängen i tid för att hinna hjälpa dem med allt. 

Jag nämnde det för min arbetsterapeut och några veckor senare fick jag ett brev på posten av min arbetsterapeut som hade gjort bildstöd för de aktiviteterna som skulle göras på morgonen innan man gick till skolan. Vi satte upp det på en tavla i hallen som barnen såg direkt de kom ner på nedervåningen också började vi träna. 

Det var 

• Ta på kläder
• Äta frukost
• Borsta tänder
• Borsta håret
• Packa eventuella gymnastikkläder
• Gå till skolan 

De hade även larm som informerade om att det var 15 minuter kvar tills det var dags att gå, och ett larm som ringde när det var dags att gå. 

När lillebror föddes så var rutinen på plats och även om det såklart inte alltid var friktionsfritt så fungerade det bra. När storebror sen började förskoleklass ett år senare hade han sett rutinen in action och hakade på sina systrar.

Nu, när jag har ett arbete där jag börjar jobba när resten av familjen kliver upp, och pappan åker till jobbet 45 minuter innan det är dags för barnen att gå till skolan så är den här invanda morgonrutinen till stort avgörande för att det fungerar så pass bra som det gör. 

Absolut att jag behöver lösa klädkriser eller konflikter över telefonen ibland men för det mesta så fungerar det bra. 

Pappan har fått in sin enga rutin med lillebror på mornarna, han är det första barnet vi har som vissa dagar äter frukost på förskolan. De dagarna han inte äter frukost där är han ofta sen till förskolan, men då är det inte lika stressigt för mig som lämnar heller. 

Nu är mitt nästa mål att förbättra min egna morgonrutin. Jag äter nämligen aldrig frukost när jag jobbar pgr av att jag börjar så tidigt och då jag behöver kliva upp 04.45 för att hinna klä på mig och gå med hunden innan jag ska ta bussen så har frukost blivit bortprioriterad. Så nu har jag köpt en smoothiemixer där man mixar direkt i drickglaset, så jag ska försöka få in en rutin att förbereda den på kvällen innan så att jag bara kan ta den och åka på morgonen. 

Vi får se hur det går.. 😂

Kaosmorgon

Hur det brukade vara

När jag var föräldraledig med vår yngsta son så hade vi fått till jättebra morgonrutiner med våra två äldsta tjejer som då var 8 och 7 år och hade börjat skolan, men vår äldsta son som var 5 år och gick sista året på förskolan hade det jättekämpigt. Och det hade jag också.

Förra gången jag hade varit föräldraledig, 5 år tidigare så fick jag utökad tid på förskolan för flickorna så de gick 30 timmar istället för 15. Vi hade en privat förskola och vid den tiden så fick de bestämma helt själva hur mycket tid man skulle få som föräldraledig och då de visste om min diagnos så var det självklart för dem att jag skulle få ha flickorna där den tiden jag behövde. Det gjorde sånt underverk för hur jag mådde och vad jag orkade med. 

När det var dags nästa gång såg det dock annorlunda ut, kommunen hade varit på dem med att de inte kunde vara så frikostiga med timmarna utan om det fanns en orsak till varför man ville ha utökad tid så fick man göra en förfrågan och utredning om det precis som alla föräldrar som hade barn i kommunala förskolan var tvungna att göra. 

Det gjorde inte jag för dels så orkade jag inte och sen vare det en liten(stor) del av mig som plötsligt hade svårt att erkänna att jag behövde be om hjälp. Alla andra mammor verkade ju klara sig på 15 timmar så jag kunde ju inte vara sämre. Jag hade ju ändå hunnit fylla 31 och då borde jag ju ha lyckats få ihop livet så pass att jag kunde klara av ett 15 timmars schema på förskolan.

Och det hade jag kanske, om han hade velat gå dit. 

Jag minns så tydligt en morgon den vintern när jag hade lyckats få i oss frukost, fått på alla overaller och mössor och vantar, fått ner bebisen i vagnen och när vi skulle gå ut så fick jag bära storebror i overallen för han bara skrek och skulle absolut inte gå till förskolan. När vi kommer fram till vägen och jag ställde ner honom så la han sig i en snödriva och fortsatte skrika, och där låg han i en timma innan jag gav upp och gick in med oss igen. 

Äldste sonens största problematik är de extremt stora känslorna han får där han låser sig och inte går att kommunicera med mer än vad han har bestämt sig för att han behöver höra. Där och då när jag var omedicinerad pgr av att jag ammade, hade en bebis på några månader och var tvungen att försöka få till 

Förskolan blev mer jobb än avlastning det året och det var mycket lättare att bara acceptera att han fick vara hemma så mycket som gick. Nackdelen var att det var det året som de skulle få träffa och lära känna de andra barnen de skulle börja i förskoleklass med, men det var inte värt striderna som blev av att försöka tvinga honom. 

För mig blev det också tydligt att jag faktiskt klarade av mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag var helt övertygad om att jag inte skulle orka med att ha dem båda hemma, men jag gjorde det. Jag kanske inte lyckades hålla ett 15 timmars schema på förskolan, men det var inte heller det min son behövde, han behövde få vara hemma och jag klarade av att ge honom det och den insikten var enorm.

Jag vet inte om du någonsin haft ett barn som har legat och skrikit en timma i en snödriva, men har du det så vet du nu att du inte är ensam.

Sockarna är fel

I mitt första inlägg skrev jag att jag inte vill känna mig som en bluff.

Om någon frågar hur NPF påverkar vår vardag vill jag spontant säga:
Inte alls.

Men det är ju inte sant.

När man har flera barn med stora känslor, och man själv hela tiden ligger på gränsen, krävs det inte mycket för att någon ska explodera.

När det ibland känns som semester att gå till jobbet en lördag.
När kläderna är fel.
När de ligger i tvättkorgen men ändå inte blir rena i tid.
När projekt som “städa ditt rum” måste brytas ner i flera steg.
När barnet MÅSTE gå till skolan 40 minuter innan, trots att det bara tar 5 minuter.
När skärmtid inte är lathet utan återhämtning.
När något inte blir perfekt första gången och barnet vägrar försöka igen.
När saker går sönder för att det går för fort.
När de försöker hjälpa men det blir fel ändå.
När de är så rädda för att göra dig besviken att de frågar tio gånger om det verkligen är okej att gå hem till en kompis.
När larmet på mobilen ringer för att det hamnat på ett annat våningsplan… om och om igen.
När medicinerna inte fungerar.

Och sockarna.
Sockarna är fel.
DET. ÄR. FEL. SOCKAR.

Många kanske tänker: “Ja men alla har väl favoritsockar” eller “Betyder det här att jag också har ADHD?”
Men här är det annorlunda.
Klarar du att städa ett rum utan bildstöd eller en vuxen som guidar dig?
Klarar du att byta sockar utan att få panik och gråta i 15 minuter?

Om inte — då är problemen inte lika för dig som för oss.

Så jag ska gå och tvätta sockarna nu, så att det blir rätt sockar i socklådan.
Hoppas bara jag kommer ihåg att lägga dem i torktumlaren sen 😅

Välkommen till npfhuset

Hur många måste ha NPF i ett hus för att man ska få döpa bloggen till npfhuset?

Hos oss är vi i alla fall 2 av 6. Än så länge.
Mamma och äldsta dottern. Minsta lillebror kommer förmodligen utredas så fort han blir tillräckligt gammal, och de andra två barnen har inga diagnoser på papper – men det betyder inte att det saknas utmaningar.

Vi har dessutom flera familjemedlemmar på båda sidor med NPF-diagnoser. Vissa utredda, andra inte. Det här är liksom vår verklighet.

Vi som bor här är:
Pappa 38 år
Mamma 37 år
Äldsta dotter 12 år
Yngsta dotter 11 år
Äldsta son 9 år
Yngsta son 4 år
… och en hund på 4 år.

Jag och äldsta dottern har båda ADHD av kombinerad form – alltså både uppmärksamhetssvårigheter och hyperaktivitet/impulsivitet.

När hon fick sin diagnos sa många:
“Vad tur att hon har dig, du vet ju hur det är.”

Och ja – till viss del stämmer det. Men det som ingen annan såg var att våra symptom ofta ser helt olika ut. Det som är svårt för henne har ibland aldrig varit svårt för mig, och tvärtom.

Så även om jag kunnat förstå vissa saker direkt, har andra varit en lika stor inlärningskurva för mig som för hennes pappa.

Vi bor i ett litet hus på ungefär 90 kvm som vi har renoverat i nio år.
Eller… egentligen borde jag säga att min pappa har renoverat och vi har hjälpt till. Han har nog gjort 85% av jobbet.

När vi flyttade in fanns det två sovrum, ett kök där vi inte fick plats runt bordet och en klassisk 30-talskällare.

Idag har vi fem sovrum, nytt kök/matrum och en renoverad källare med tv-rum, kontor, förvaring och ett framtida badrum.

Det enda vi saknar är ett riktigt vardagsrum – men matrummet kämpar på som kombirum.

Här tar renovering tid. Vi (pappa) gör nästan allt själva. Ett rum åt gången.

Den här bloggen är mitt försök att skriva om vår vardag.
Dela det som fungerar. Det som inte gör det.
Tips, strategier och igenkänning.

Och försöka att inte känna mig som en bluff längs vägen 😂

Välkommen till npfhuset.